A Man Called Otto: Mycket hade kunnat gå fel, men det mesta blev faktiskt helt rätt (2024)

En amerikansk remake på en supersvensk film, med en supergrinig svensk gubbe, och med två supersvenska bilmärken i fokus, vad kan gå fel? Ja, faktiskt allt, och sedan lite till. Men faktum är att ”A Man Called Otto” inte faller i groparna som lurpassar runt omkring. Istället rör den sig hyfsat graciöst förbi dessa, och lyckas snarare göra väldigt mycket rätt på vägen.

Änklingen Otto finner inte längre något skäl all leva. Han är väldigt duktig på mycket, men att dö, det suger han på. När en ny grannfamilj flyttar in mittemot dras han motvilligt in i värmen av den gravida Marisol, som vägrar låta honom vara ifred.

I rollen som Otto ser vi Tom Hanks, och han är inget mindre än helt fantastisk. Det var förvisso Rolf Lassgård med som Ove, men där slu*tar också likheterna. Hanks Otto är mer av en grinig amerikansk kusin till Ove, en man som även han mött motgångar, som färgat hans syn på livet. Flera scener är närmast identiska och såklart känner vi igen tjurigheten bakom de kisande ögonen. Ändå är gestaltningen av huvudpersonen inte en imitation, utan snarare en hyllning till allas vår älskade surgubbe Ove.

Mexikanska skådespelerskan Mariana Trevino som Marisol är en sann vitamininjektion, inte bara till Ottos liv utan även till filmen som helhet. Hon är en sprudlande naturkraft, med naturlig närvaro och en oemotståndlig utstrålning, som man inte kan se sig trött på. De har dessutom ett väldigt fint samspel Hanks och hon, och det gläder mig att karaktären, men också hennes familj får mer utrymme här än i originalet.

Något som också får mer plats är samhällskritiken, eller snarare kommentarerna till det som kan ses som snett i vår tid. Vinstdrivna byggbolag (som Dye & Merika i filmen, ett övertydligt men ändå briljant påhittat namn) får sig ett par kängor, liksom får annat invasivt i vårt samhälle, typ influensers. Men även de senare kan faktiskt vara till nytta, om man ger dem rätt motivation.

”A Man Called Otto” är ett drama om acceptans, om livet, döden och saknaden efter våra älskade. Men det handlar också om att gå vidare, om att mötas över olikheter och att våga välja gemenskap, även när ensamheten är närmast till hands.

Det här är en otroligt välproducerad film, regisserad av mångsidige Marc Foster. Fotot av Matthias Koenigswieser är snyggt, färgerna dova (men blir de inte lite klarare med tiden?), och musiken överlag vacker och stämningsskapande. De många minnesfragmenten, som berättas parallellt med huvudstoryn, utgör en egen historia som perfekt sammanlänkas med den första. Till skillnad från originalet så hörs här ingen voice over. Minnena flimrar istället förbi mer naturligt, men i varmare toner än resten av berättelsen, och jag tycker om greppet. Upplevelsen blir mer känslosam och faktiskt också bättre, när ingen ledsagar och lägger onödiga ord på det som jag ser.

Som den unga Otto ser vi Truman Hanks, son till Tom, och likheten är slående. Han är inte skådespelare, men ger ändå ett väldigt fint och stabilt intryck. Han säger inte så mycket, men han har en fin kemi med Rachel Keller som Sonia, Ottos flickvän och sedermera fru. Den unge Otto ser mest med ömhet på sin älskade och det är allt som behövs för att vi ska förstå kärlekens betydelse för honom som äldre.

Det fanns både hjärta och smärta i originalversionen, och det finns det även här. Det är svårt att balansera humor och vemod. Risken är alltid överhängande att det tippar över i överdriven känslighet och därmed tappar trovärdighet. Stundvis kan jag tycka att tårkanalerna triggas en aning för medvetet här. Jag uppskattar förvisso att vi får dröja oss kvar i de svåra, men också lyckliga stunderna, att vi får känna med karaktärerna och stanna upp i deras känslor. Samtidigt blir det nästan lite väl sentimentalt på sina håll. Men bara nästan, för mest håller sig ändå det berättade på rätt sida, och lyckas engagera, beröra till tårar, men också locka till många skratt.

”A Man Called Otto” är en helt klart godkänd remake, eller nej, detta är faktiskt snarare en sevärd och riktigt välkommen cover på en redan existerande filmpärla. Vi kan såklart alla likt Otto gnälla i kör om hur lite en remake behövs när originalet är så bra, eller så väljer vi att omfamna det faktum att historien härmed får ytterligare krydda, men också nytt liv och även en ny publik. Och det är något den utan tvekan förtjänar!

A Man Called Otto: Mycket hade kunnat gå fel, men det mesta blev faktiskt helt rätt (2024)
Top Articles
Latest Posts
Article information

Author: Amb. Frankie Simonis

Last Updated:

Views: 5628

Rating: 4.6 / 5 (56 voted)

Reviews: 95% of readers found this page helpful

Author information

Name: Amb. Frankie Simonis

Birthday: 1998-02-19

Address: 64841 Delmar Isle, North Wiley, OR 74073

Phone: +17844167847676

Job: Forward IT Agent

Hobby: LARPing, Kitesurfing, Sewing, Digital arts, Sand art, Gardening, Dance

Introduction: My name is Amb. Frankie Simonis, I am a hilarious, enchanting, energetic, cooperative, innocent, cute, joyous person who loves writing and wants to share my knowledge and understanding with you.